En bra dag att börja ett nytt liv?

Igår fick jag äntligen tillfälle att göra något åt min tragiska garderob. Medan min son sprang runt på Lek och buslandet, där hans dagiskompis hade födelsedagskalas, kunde resten av familjen strosa runt bland affärer på Backaplan (för övrigt köpcentrat som gud glömde). Jag visste att det skulle bli ångestladdat, med tanke på att jag gått upp några kilo i vikt under vintern. Det visade sig vara nästan omöjligt för mig att hitta några plagg som passade, av den enkla anledningen att jag vägrar köpa en annan storlek en den jag brukar ha. Det är väl ett av skälen till att det inte blivit så mycket kläder inköpta det senaste, men det är en bra strategi, som jag har förlitat mig på förut. När jag blir tillräckligt desperat efter att få känna mig fin och köpa nya kläder, så jag tar mig i kragen och går ner de där kilona som lagt sig så ofördelaktigt på magen och låren. Hur som helst hittade jag tillslut en tröja och en skjorta och jag kände stor tacksamhet för att dessa pösiga överdelar ändå såg någorlunda trendiga ut. Samtidigt tänkte jag att nu får det vara nog. Det är nu jag börjar mitt nya liv. Till lunch åt jag en räksallad utan dressing.

Idag sken solen som aldrig förr på hustaken i Majorna och då blev jag och O väldigt sugna på att gå ut och gå. Eftersom vi inte är några hurtiga a-människor, utan gärna sitter upp till halv ett varje natt och kollar på dåliga tv-program i repris, var inte klockan 8:00 när vi kom på detta utan snarare 14:00. Vi packade in barnen i bilen och styrde Forden mot Skatås (en motionsanläggning i Göteborg). Målet var att promenera till Härlanda tjärn och tillbaka och avsluta utflykten med en fika inne i träningshallen. Jag och O förundrades över hur många som tog sig runt i spåret på skidor och på Härlanda tjärn åkte folk skridskor. Då insåg vi hur mycket stadsbor vi har blivit för tanken på att göra något sådant i Göteborg har inte över huvud slagit oss. En känsla av utanförskap gjorde oss en aning obekväma, men vi traskade glatt vidare.

Vid Härlanda tjärn var det fullt med folk och de flesta hade filtar och termosar och smörgåspaket. Vi styrde stegen mot kiosken för vid det laget var vi galet kaffesugna. Men kiosken var nästan länsad och det enda de hade kvar var glass och Elsoradosaft på tetra. Detta köpte vi och satte och i solen och njöt. E och H halkade runt på isen och hade jätteroligt. Jag och O stortrivdes i snödrivan och sa att nästa vecka får vi också åka hit med skidor om snön ligger kvar. På hemvägen korsade vi sjön på den tjocka isen och det kändes väldigt exotiskt. Vi var framme vid motionsanläggningen vid halv fem. Då var jag helt slut, för så mycket motion har jag inte fått på hela vintern. Men det kändes fint, för jag visste att nu förbränner jag fett och snart skulle kunna få min valkiga kropp i tajta kläder igen. Till vår stora bestörtning var fiket stängt när vi kom fram. Klockan halv fem på eftermiddagen! Vid det laget var vi så kaffetörstiga att vi darrade. E började gråta för han ville så gärna ha sina utlovade våfflor. Arga som bin gick vi bort mot bilen och åkte hem istället. I bilen satt och O och gnällde över att ett sådant fik borde absolut ha öppet till sent på kvällen. De hurtiga a-människorna som befolkar den där anläggningen är ju samma personer som har med sig termos och smörgåspaket. Går det verkligen att tjäna pengar på dem?! Det är ju de morgontrötta och lata b-människorna, som inte kan planera, de borde rikta in sig på. Jag instämde i klagosången och tyckte han hade så rätt så rätt (men frågan är hur många lata människor som springer omkring i spåren?).

Väl hemma gjorde O jättegoda våfflor till hela familjen. Med stor aptit tog vi för oss av buffén han hade ställt fram. Jag tänkte bara ta en våffla (med tanke på figuren), men tillslut gick det inte att hejda frosserilusten. Det ville sig inte bättre än att jag tryckte i mig ett helt gäng våfflor, varav en var täckt med sprutgrädde och chokladsås. Trots räksalladen och långpromenaden hamnar jag väl snarare på plus, än på minus efter den middagen. Min önskan att gå ner i vikt är väldigt stark, men tydligen inte lika stark som driften att äta och njuta av livets goda. Och nu när jag har förstört allting med att äta våfflor finns det ingen anledning att låta bli popcornen och godiset som O köpte förut. Under tiden får jag fortsätta gå omkring i tältliknande kläder och undvika klädbutiker. Jag är nog inte redo att börja mitt nya liv riktigt än.