Om duktighet

Det känns som om jag inte har varit helt ärlig. Inte så att jag har ljugit eller nåt, men jag har nog inte visat upp en helt sann bild av mig själv här på bloggen. Jag har en tendens att blogga om maten som blev lyckad och visa bilder som blev (någorlunda) fina. Några få inlägg har handlat om de katastrofer som ibland uppstår i mitt kök, men oftast skriver jag om det positiva.

Det är så det brukar se ut på matbloggar, eller hur? Bloggarna blir som skyltfönster där läsarna få se väl valda bitar av livet, presenterade på ett smakfullt sätt. Inget konstigt med det kanske, eftersom det är ganska viktigt att just mat presenteras på ett smakfullt sätt. Själva poängen är ju att inspirera.

Många matbloggare är dessutom väldigt flitiga och uppdaterar varje dag med lyckade bakverk och aptitliga måltider. Då blir jag så förundrad. Hur hinner de?! I vårt kök lagas det mat varje dag, men många av måltiderna består av halvfabrikat och är helt ointressanta att blogga om, eller så lagar jag rätter som jag gjort tusen gånger tidigare och inte heller dessa middagar skriver jag om på bloggen. Det är därför det blir ganska tunnsått mellan inläggen ibland.

Jag kan få prestationsångest, när jag är inne på bloggar som drivs av så driftiga människor. Och så en dag, slogs jag av tanken att läsare kan få prestationsångest av att läsa mina inlägg. Det händer kanske inte så ofta, enligt mig vore det smått absurt, men rent teoretiskt är det möjligt, med tanke på den polerade fasad jag väljer att visa upp.

Det har fått mig att fundera på hur jag uppfattas, framför allt av de läsare som inte känner mig privat, utan bara kikar in genom mitt skyltfönster då och då. Kanske kan man tro att jag är en sån där duktig småbarnsmamma som arbetar heltid, men ändå hinner baka bröd efter jobbet och har välkammade barn och en man som är min bästa kompis och som jag alltid är kärleksfull och snäll mot. Man kan kanske tro att jag förutom att laga mat och baka kakor, ägnar all övrig fritid på min kolonilott där jag i stövlar glatt travar omkring och samlar äpplen. Och att jag sedan kokar 50 liter äppelmos för att ge bort i present till alla mina vänner. Men så är det inte. Inte alls

I ärlighetens namn misslyckas jag oftare än jag lyckas, men det visar jag ju inte upp. Jag är visserligen heltidsarbetande småbarnsmamma, men om jag råkar ha bakat bröd en kväll, innebär det att vår lägenhet istället ser ut som en rövarkula. Eller att jag glömmer att tvätta och ett akut underklädesproblem uppstår dagen därpå. Eller att jag är sur och grinig mot min man för jag blir på så dåligt humör av att stå och diska bakgrejer klockan tio på kvällen. Och nog för att jag älskar min kolonilott, men inte fan är jag glad när jag kliver runt i det knähöga gräset och samlar ruttna äpplen som jag slänger på komposten.

Om nu någon, mot förmodan (förhoppningsvis) har fått prestationsångest av att läsa min blogg, kommer här ett antal punkter som är ämnade för att råda bot på det. Tanken är att dessa punkter ska gestalta en mer sann bild att mitt oglammiga, ganska stressiga och smått kaotiska småbarnsliv. Det är såhär jag och min familj lever:

- Vår lägenhet är bara städad när vi vet att vi ska få besök (spontanbesök från nära och kära gör oss nervösa eftersom risken finns att dom säger upp bekantskapen med oss om dom ser hur vi egentligen har det!)
- Våra barn ser alldeles för mycket på TV
- Vi äter ofta halvfabrikat
- Vi har svårt att hålla sams när vi är på semester tillsammans
- Trots kolonilott,äger jag inte ens några stövlar, men har förstört många av mina vanliga skor genom att klippa gräset eller gräva i rabatten med dem
- Picknickmat i vår familj är var sin risifrutti, ett par festisar och take-away-kaffe till mamma och pappa
- Jag svär alltid när jag lagar mat (delvis på grund av att jag alltid slår i smalbenet i diskmaskinsluckan).
- Det är tur att vi har en stor soffa, eftersom minst en sittplats alltid är fylld med ovikt tvätt
- Vi hinner ALDRIG lämna tillbaka låneböcker i tid till biblioteket
- Vi slänger ofta mat för att vi är för lata för att ta med matlåda till jobbet

Så. Där har ni det. Sanningen om oss. Fan va skönt det känns att ha berättat om hur det egentligen är. Ha nu en riktigt skön dag allesammans. Det ska jag ha.