onsdag 21 september 2011

Om duktighet

Det känns som om jag inte har varit helt ärlig. Inte så att jag har ljugit eller nåt, men jag har nog inte visat upp en helt sann bild av mig själv här på bloggen. Jag har en tendens att blogga om maten som blev lyckad och visa bilder som blev (någorlunda) fina. Några få inlägg har handlat om de katastrofer som ibland uppstår i mitt kök, men oftast skriver jag om det positiva.

Det är så det brukar se ut på matbloggar, eller hur? Bloggarna blir som skyltfönster där läsarna få se väl valda bitar av livet, presenterade på ett smakfullt sätt. Inget konstigt med det kanske, eftersom det är ganska viktigt att just mat presenteras på ett smakfullt sätt. Själva poängen är ju att inspirera.

Många matbloggare är dessutom väldigt flitiga och uppdaterar varje dag med lyckade bakverk och aptitliga måltider. Då blir jag så förundrad. Hur hinner de?! I vårt kök lagas det mat varje dag, men många av måltiderna består av halvfabrikat och är helt ointressanta att blogga om, eller så lagar jag rätter som jag gjort tusen gånger tidigare och inte heller dessa middagar skriver jag om på bloggen. Det är därför det blir ganska tunnsått mellan inläggen ibland.

Jag kan få prestationsångest, när jag är inne på bloggar som drivs av så driftiga människor. Och så en dag, slogs jag av tanken att läsare kan få prestationsångest av att läsa mina inlägg. Det händer kanske inte så ofta, enligt mig vore det smått absurt, men rent teoretiskt är det möjligt, med tanke på den polerade fasad jag väljer att visa upp.

Det har fått mig att fundera på hur jag uppfattas, framför allt av de läsare som inte känner mig privat, utan bara kikar in genom mitt skyltfönster då och då. Kanske kan man tro att jag är en sån där duktig småbarnsmamma som arbetar heltid, men ändå hinner baka bröd efter jobbet och har välkammade barn och en man som är min bästa kompis och som jag alltid är kärleksfull och snäll mot. Man kan kanske tro att jag förutom att laga mat och baka kakor, ägnar all övrig fritid på min kolonilott där jag i stövlar glatt travar omkring och samlar äpplen. Och att jag sedan kokar 50 liter äppelmos för att ge bort i present till alla mina vänner. Men så är det inte. Inte alls

I ärlighetens namn misslyckas jag oftare än jag lyckas, men det visar jag ju inte upp. Jag är visserligen heltidsarbetande småbarnsmamma, men om jag råkar ha bakat bröd en kväll, innebär det att vår lägenhet istället ser ut som en rövarkula. Eller att jag glömmer att tvätta och ett akut underklädesproblem uppstår dagen därpå. Eller att jag är sur och grinig mot min man för jag blir på så dåligt humör av att stå och diska bakgrejer klockan tio på kvällen. Och nog för att jag älskar min kolonilott, men inte fan är jag glad när jag kliver runt i det knähöga gräset och samlar ruttna äpplen som jag slänger på komposten.

Om nu någon, mot förmodan (förhoppningsvis) har fått prestationsångest av att läsa min blogg, kommer här ett antal punkter som är ämnade för att råda bot på det. Tanken är att dessa punkter ska gestalta en mer sann bild att mitt oglammiga, ganska stressiga och smått kaotiska småbarnsliv. Det är såhär jag och min familj lever:

- Vår lägenhet är bara städad när vi vet att vi ska få besök (spontanbesök från nära och kära gör oss nervösa eftersom risken finns att dom säger upp bekantskapen med oss om dom ser hur vi egentligen har det!)
- Våra barn ser alldeles för mycket på TV
- Vi äter ofta halvfabrikat
- Vi har svårt att hålla sams när vi är på semester tillsammans
- Trots kolonilott,äger jag inte ens några stövlar, men har förstört många av mina vanliga skor genom att klippa gräset eller gräva i rabatten med dem
- Picknickmat i vår familj är var sin risifrutti, ett par festisar och take-away-kaffe till mamma och pappa
- Jag svär alltid när jag lagar mat (delvis på grund av att jag alltid slår i smalbenet i diskmaskinsluckan).
- Det är tur att vi har en stor soffa, eftersom minst en sittplats alltid är fylld med ovikt tvätt
- Vi hinner ALDRIG lämna tillbaka låneböcker i tid till biblioteket
- Vi slänger ofta mat för att vi är för lata för att ta med matlåda till jobbet

Så. Där har ni det. Sanningen om oss. Fan va skönt det känns att ha berättat om hur det egentligen är. Ha nu en riktigt skön dag allesammans. Det ska jag ha.

16 kommentarer:

Annika - Bakat och lagat sa...

Va? Hur kan ni leva på det sättet? Skojja bara. Kände väldigt väl igen mig och det är precis likadant här. Förutom att jag svär när jag slår i diskmaskinen - för jag varken svär eller har någon diskmaskin. Och nu snabbstädar jag, gör lunch, diskar det värsta, tömmer sopor för att vi ska få besök. För hur skulle det gå om hon kom utan att jag hade fixat? Hade aldrig gått vägen.
Och ja, jag bloggar också mest om det som gått vägen och skäms lite när jag skriver att vi ska käka falukorv - igen...

Josefine sa...

"Och nog för att jag älskar min kolonilott, men inte fan är jag glad när jag kliver runt i det knähöga gräset och samlar ruttna äpplen som jag slänger på komposten. " Hahahaha... fantastiskt inlägg Helena! Du behöver inte oroa dig för spontanbesök från oss i alla fall. Vi är, så att säga, härdade från vårt eget hem.

Fröken K sa...

Amen sister!!!

Anna sa...

Det har också slagit mig, hur hinner alla med sina fina bloggar och en vardag. Bra skrivet inlägg och en trevlig blogg som jag gärna hämtar recept ifrån.

Anonym sa...

Roligt att höra att du också är mänsklig det där lät nästan som i våran familj!!
Fortsätt så...

Lev Å Må!!

karin - trattoria sa...

haha, ja så är det ju. Alla sociala medier ger oss ju en möjlighet att visa skävor av vårt liv. Jag kan också tycka att det är synd att vi ofta visar det som är fint och perfekt. Skall genast fundera på ett eget blogginlägg om "verkligheten"

Kim sa...

Du har så rätt så rätt. Känns som om det stämmer överlag med matbloggar, inredningsbloggar, jag-bygger-om-en-gammal-lada-till-mitt-drömhem-bloggarna, och alla andra kategorier. Och för att inte tala om facebook. Jag känner mig lite mitt emellan ofta, tänker att "ingen vill väl lyssna på mitt gnäll, bäst att leverera ett trevligt recept". Tack för ett tänkvärt inlägg!

Helena mitt i smeten sa...

Tack för all fin respons på det här inlägget! Känns bra att veta att fler har det som vi ;-)

Alexandra - Kärlek på tallrik sa...

Väldigt sant och mycket bra skrivet! Jag får också den där prestationsångesten ibland - när jag blir SÅ sugen på att laga någonting "vanligt", eller något som jag redan skrivit om men så tänker jag att nej... Det kan jag ju inte för då kan jag inte uppdatera med något spännande imorgon och då tappar folk nog intresset >.< Helt hemskt att man ska behöva känna så! Och hit kommer ingen utan att anmäla det först - det har jag redan sagt till på skarpen om - på riktigt!

Du har en mycket trevlig blogg som jag ofta besöker, du har inget att oroa dig för <3

Lisa sa...

Haha det här var ju ett helt underbart inlägg! Jag skrev något liknande om duktighet och hur man tänker att allt ska vara innan man blir förälder och sen så står man där med halvfabrikat och mutningstv. That's life liksom.

tina sa...

Det är ju precis såhär det är i modebloggar, inredningsbloggar, matbloggar, vadsomhelstbloggar, för att inte tala om FB, twitter osv. Man lyfter fram det fina, bra och vad man har presterat. Sånt här kan också ge mig ångest mellan varven, tänk om folk tror att jag alltid äter god mat. Liksom prestationsångesten när folk ska komma hem på mat. Blir alltid lika glad när någon sätter ord på att det faktiskt inte är mer än ytan vi ser.

Fröken Dill sa...

Väldigt kul!!!

Och såklart är det precis sådär. Ens blogg-alter-ego är bara en delmängd av en själv.
Å andra sidan vore helmängden, om det nu gick att blogga som den, ibland alltför tråkig och ibland alltför privat.

Jag tror i och för sig att jag blivit rätt påverkad av mitt blogg-alter-ego. Fröken Dill är mycket snällare, gladare, mindre neurotisk och mer kreativ än Jenny så det är ju oftast ganska bra.

Men såklart bråkar jag också med min kille, blir galen på min mamma, får hysteriska böter på alla böcker som inte lämnas tillbaka på bibblan, lagar urtrist vanemat, frossar flottig köpepizza o s v, o s v...

Hälsar fröken Dill

Tyglina sa...

När jag började blogga lovade jag mig själv att jag inte skulle visa en Glädje blogg men visst märker jag att det lätt blir så... när man har det stressigt så hinner man inte ta kort på maten för man är såååå hungrig och skall iväg med barnen så då finns det ingen tid till något annat än att äta och åka... men jag tycker det är lika viktigt att visa att man bara är människa mm Så jag håller på dig nu visar vi världen hur det är att vara riktig!! kram /Tyglina

Anonym sa...

jättebra skrivet! jag tror många känner igen sej, läste med ett leende.Kram från Carina

Elina sa...

Jag känner igen mig så väl. Måste nog göra ett inlägg om detta på min blogg med. Som stressad småbarnsförälder vill man ju att allt ska gå fort och enkelt. Jag lovar att inte få prestationsångest av din blogg, bara inspirerad.. :)

Min Mans Mat sa...

Så sant, man vet det, men tror att alla andra orkar och har det perfekt. Man får ta det hela lite lagom helt enkelt :-)